Get used to it!

Ja det var ett tag sedan, men det får inte bli en blajblog och ibland består livet av blogblaj.

Sedan gör världen en massa fuckade saker och vips!

Kanal 5, De odejtbara…

Vem på kanalen kom på idén att köpa in skitkonceptet? Var är det intressanta?

Vi har ju redan konstaterat att Mot alla odds är en sopig historia, men det här är snäppet sopigare.

SBS TV:s presschef Dan Panas, säger att det är en serie om kärlek och om underbara människor.

Lite ”åhhh hundvalpar, får jag klappa!” över det hela där Dan! Blä!

Varför skulle det vara så fantastiskt att se personer med funktionsnedsättning dejta?

Vi är inte hundvalpar, teletubbies, eller allmänhetens maskotar. Vi dejtar, knullar, röker på, super, bajsar, äter, andas, älskar, precis som vem som helst. Och det är inget att se. Tycker man om att se på när folk knullar, röker på, super, bajsar, äter, andas, älskar, då har man en fetish, vilket är helt ok att ha, men det är inte tv.

Personer med funktionsnedsättning, må vara mycket, men främst människor. Get used to it!

För helt ärligt, Lill bitchen börjar bli tycka att det är dags att släppa sladden, gå vidare, det finns saker som är spännande på riktigt. Tillhör du dem som tror annorlunda, kan en nutidsorientering vara på sin plats för att få lite perspektiv…

Annons

Losing my religion…

Okej, 3 förkastade utkast senare och landar fortfarande vid att skriva om något, som med största sannolikhet inte kommer tas emot så väl i stugorna. Nu undrar ni säkert, har hon brytt sig förut? Nä, men även en liten bitch kan ha en svacka, som oftast beror på att RL jävlas utan att det ska muckas gräl i cyberspace också.

Säsong 2 av sugiga beyond words, Mot alla odds har börjat. Lill bitchen trodde att det stora motståndet bottnade i brisen på tävling och röstningskameler (Villa Medusa referens), men så är inte fallet. Eller jo för vissa, men skrapar vi på ytan, handlar det tydligen om rättrogenhet. De sviker tydligen den heliga kampen…

Visst, ville man ha autenticitet, så kunde man ha haft en tur mellan Stockholms – Västerås och böket att ta sig däremellan. Fast vem fan tycker det är exotiskt? Och varför ska man som person med funktionsnedsättning inte få vara mediahora. Börjar Sverige få någon  ”överhet” en liten elit utav personer med ”riktiga” funktionsnedsättningar? Eller har den alltid funnits…

”Förmer människor” inom denna sfär visade sig först bland ”institutionsgänget”, som upplevt trauma på riktigt, till skillnad från de där småglinen som haft assistans från förlossningen eller bara var på elevhem ibland. Kanske har  det egentligen bara skett ett generationsskifte, ”institutionsgänget” har ”lämnat över” till ”kamppacket”…

Du ska stödja ”kampen” genom traditionella manifestationer, bojkotter och civiliserat samarbete. Att visa sitt utanförskap genom mainstream eller ve och fasa intrigerande med de gående. Syndernas synd…

Nåja försöker här inte skapa en ny ”Da Vinci koden”. Det är mest lite intressant, att ibland uttala det som det viskas om lite här och var, högt…

”Every whisper
Of every waking hour
I’m choosing my confessions
Trying to keep an eye on you
Like a hurt lost and blinded fool
Oh no, I’ve said too much
I set it up” REM

Frukosten är död

En ganska normal helg har passerat. Fast ett tungt beslut har fattats…

Mysprojektet vid namnet Frukosten kommer att dö en ond bråd död.

En blogg som inte uppdateras är nästan i tristhetsnivå med ”mot alla odds”. Å något sådant vägrar lill bitchen bidra till. Det här med dagliga bilder ä inte hennes starka sida tydligen.

Men ni kära fans misströsta inte! Eller ok, enda fan… Oavsett! Vi sörjer nu frukosten i sedvanlig tid, ca 10 dagar känns rimligt sedan går vi vidare.

Till vad??? Jo då den finurliga lill bitchen har fin fina planer. Det kommer dröja ett tag, men jäular vad bra det kommer bli.

Så länge har ni givetvis originalet här 😉

Allt för höga odds?

Lill bitchen hade egentligen tänkt låta ämnet bero för att det är för sjukt jaula trist, men har känt av vissa irritationsmoment som behöver kommenteras.

Den egentliga freakshow egenskapen som programmet har är det ”sjuktglada gamla fingret” som leder skaran genom ödemarken. Blicken och de uppenbara multipla orgasmer hon får vid tanken av att få skjuta av ett lejon är seriously freaky!

Att de castat gnällspikar som börjar böla vid tältbyte gör bara skiten ännu tristare. Alla former av realitysåpa elakheter är bortplockade ur programmet. Var är örådet, svarta och vita kamelerna, snurrande stolarna eller telefonrösterna? Var är spänningen?

Speglingen av hur det egentligen skulle funka för personer med funktionsnedsättning är oerhört skev. Det handlar bara om fysisk uthållighet, något som faktiskt bara är en del av konceptet. Om Lill bitchen skulle ge sig ut på liknande äventyr så behövs en karavan med folk, en som drar invacaresängen, någon som monterar ihop femmannatältet till assistenterna som VILL campa en månad i Afrika, någon som släpar och monterar lyften och en elstation för att ladda permon och rampen vi får inte glöma rampen, men hey! Det heter ju mot alla odds…