Livet

Lill bitchen är en sucker för romantisk skitfilm. Jane Austen filmatiseringar går på repeat så att dvd:n nästan kokar sönder.

Imorgon har ännu en skitfilm premiär. Livet efter dig. Den har de typiska skitfilmselementen, med stereotypa könsroller, bitterljuv episk kärlek och snygga skådisar.

Spoiler alert: I denna filmen är dock den snygga tokkära svinrike killen, helt jaula miserabel, så pass att han vill ha en enkelbiljett till Schweiz. Klart som fan han vill, han måste leva sitt liv kär, snygg, och rik annars, och vem sjutton vill det.

Nä, orsaken till hans självklara val att offa sig i Schweiz, är livet i rullstol och ingenting annat. Varför gör just detta att Lill bitchen reagerar?

Därför att människor inte förstår att just det, att liv i rullstol= vilja att självdö snarast, också är en stereotyp. En stereotyp som är enormt negativ och som har en enorm inverkan   gentemot personer med funktionsnedsättning och denna skitfilm spär enbart på detta. Detta i en tid då Lill bitchens liv och det som gör Lill bitchens liv möjligt ses som en kostnadsdrivande statlig utgift. Livet med assistans är inte ett livsstilsval. Det är ett liv. Något som enligt rättighetsdokument hit och dit, borde vara självklart. Samhällsklimatet säger dock snarare att det vore bättre om Lill bitchen bara skaffade en enkelbiljett till Schweiz…

Fast Lill bitchen har redan en tur- och returbiljett till Chicago och hon vill gärna åka dit, trots rullstol och allt. Vi får helt enkelt hoppas att varken hon eller någon annan inte faller offer för människors stereotypa uppfattning och inte blir kär och inte vinner på lotto, så att de inte gör helt om och ordnar ett oerhört tragiskt biljettbyte…

Annons

Bittert

Som vanligt kommer hemkomstdeppen med dunder och brak. Så fort ytterdörren slagit igen efter att reskompisarna gått, så dyker frågan upp. Vad i helvete gör en här?

Trots att nästa resa är bokad, gick sökmotorn varm redan på hemkomstdagen. När ska Tokyo hinnas med? Är ett halvår rimligt?

Det finns så många fler platser att se, men alldeles för lite tid och för lite stålar, tyvärr.

Chicago är i alla fall helt fantastiskt! Alla borde resa dit.

Som grädde på moset kom nyheten om att Martin Dolk (eller som Lill bitchen säger, en del av utsikten från Södermalm) lämnar Hammarby handboll för Danmark. Som att de inte har nog av snygga män redan. Och bra handbollsspelare.

Nä just nu har Lill bitchen det lite bittert, förhoppningsvis kan ett kommande sommarlov agera som lyckopiller för deppen…

Konferensmingel är inte kvantfysik

Nu är det snart dags! Efter att hotellångesten inför den lite längre resan lagt sig, kan Lill bitchen äntligen börja se ljuset i ”inte få resa, bara vara hemma” tunneln.

Om en vecka går tåget till Lund!

Ha ha, skoja ba!

Chicago närmar sig och peppen ökar! Det ska bli så galet najs!

Innan dess ska dock konferensmaxandet som brukar vara nu i maj betas av. Som ombudsman deltar man i en del konferenser och det är många, alldeles för många som inte fixar att styra upp tillgängligheten och användbarheten. Lill bitchens senaste ”pet hate” är mingel vid höga bord, stående lunch. Ur tillgänglighetssynpunkt är det det sämsta inslaget i en konferens och från en sittandes perspektiv är det att tokdöda nätverkande. Att fixa ett mingel där ALLA kan mingla är inte kvantfysik, det kräver bara lite kreativitet.

Så ni konferensanordnare med förkärlek till mingel, hör av er, Lill bitchen bistår gärna i att utrota höga bord. Hon är förvisso svajnigt dyr, men tillgänglighet är ju faktiskt ovärdeligt!