I flera månader nu har jag och min vän T upprörts av användningen av begreppet färst i översättning på tv.
Personerna med färst röster åker ut. VA! Sen när heter det färst?
Tydligen sen länge!
Och tydligen är de som textar all den skit-tv jag ser, grymt överkvalificerade för sitt jobb när de refererar till begrepp som inte använts sen 1800-talet, när den egentliga målgruppen för programmet är de sjukt språkbegåvade 15-25 åringarna.
Som de språknazister som vi är, kommer vi efter detta bittra nederlag bara bekämpa språkmissbruk än mer nitiskt.
Få, färre, färst?! Finns formen färst?
Svar:
Superlativen
färst behöver vi egentligen inte uppfinna. Den var levande, om
än sällsynt, i svenskan ända in på 1800-talet. Sedan försvann den ur
språkbruket. Men jag får inte så sällan frågan om den – och om den går
att använda.
Jo, det gör den om tillräckligt många språkbrukare
törs. Vi kan ju lyssna till danskarna som är lyckliga nog att ha
formerna færrest, de færreste.
Och visst behövs färst!
Den är dessutom en alldeles språkriktig form. "Vårt lag hade inte många
poäng, Gröngölingarna hade ännu färre men Blåmesarna hade färst" skulle
gå utmärkt. Det är egentligen bara en fråga om att vänja sig.
Nu
är det också så lyckligt att den senaste upplagan av Svenska Akademiens
ordlista (den 13:e, 2006), har tagit in färst och säger
dessutom uttryckligen att den går att använda. Så den som vill göra det
har ordlistan på sin sida.